Snuset har sitt ursprung i Nordamerika och spreds vidare till Europa med Columbus. Bruket av nässnus florerade vid det tongivande franska hovet och kopierades snabbt av överklassen vid många centraleuropeiska hov. I Sverige förändrades
snusvanorna i början av 1800-talet till ett folkligt bruk och vi började lägga in fuktigt snus under överläppen.
När Columbus och andra europeiska upptäcksresande kom till Amerika använde indianerna tobak. De drog upp ett pulver i näsan som bland annat bestod av tobak. Bruket var kopplat till magi, ritualer och religiösa ceremonier.
Spanska och portugisiska sjöfarare förde med sig tobaksplantan till Europa för att börja odla i sina trädgårdar. Vid mitten av 1500-talet använde läkarna i Lissabon tobaksörten som medicin. Man trodde att den var ett slags universalläkemedel som kunde bota alla sjukdomar, till och med cancer.
Jean Nicot, fransk ambassadör i Lissabon, fick höra att den franska drottningen Katarina de Medici led av migrän. Han rådde henne då att smula sönder tobaksblad och dra upp tobakspulvret i näsan. Drottningen följde rådet och blev av med huvudvärken. Från den dagen var hon en hängiven snuserska och snuset blev snabbt mycket populärt inom det franska hovet, som var tongivande i Europa.
Det dröjde inte länge förrän män och kvinnor vid hoven i andra europeiska stater började använda nässnus. Det var viktigt hur man snusade. Det var status att äga en särskild snusdosa till varje dräkt. Dosorna var ofta gjorda i guld eller silver och beströdda med ädelstenar. Det fanns 14 regler för hur man skulle hantera snusdosan - hur man skulle ta fram den, öppna den, bjuda och så vidare, för att bete sig artigt.
Nässnuset blev ett måste för den svenska adeln på 1700-talet. Vanligt folk rökte pipa eller tuggade tobak. Man började odla tobak i landet för att få ordning på ekonomin och minska importen. I mitten av 1700-talet fanns odlingar i ett 70-tal svenska städer.
Vid den franska revolutionen avsattes den franska överklassen. Det blev omodernt och ”politiskt inkorrekt” att använda nässnus. Borgarståndet som kommit till makten övergick till att röka cigarr.
Ungefär samtidigt började svenskarna att lägga in fuktigt snus under läppen istället för att dra upp det i näsan. Skälet till denna omsvängning är man inte helt säker på.
Snuset kallades fattigmanslyx. Till en början gjorde bönderna förmodligen sitt eget snus, men under 1800-talet började fabrikanter att tillverka fuktigt munsnus med olika aromer och under lokala varumärken. Det största märket var Ettan, Ljunglöfs Snus No 1 – i folkmun Ettan. I stort sett alla svenska snusfabrikanter på 1800-talet hade lokala varumärken med olika kvalitetsbeteckningar –1, 2, 3 – i sitt sortiment. Ljunglöfs lanserade Ettan som en kvalitetsprodukt över hela landet med framgång. Ettan är fortfarande ett av Sveriges största snusmärken och ett av landets äldsta fortfarande aktiva varumärken. Idag svarar Ettan för cirka en femtedel av all snuskonsumtion i Sverige.
Konsumtionen av munsnus steg hela 1800-talet till en toppnotering 1919 på 7 000 ton. Sverige hade då en befolkning på cirka 6 miljoner, vilket innebar en konsumtion på 1,2 kilo per person. Sedan började konsumtionen att sjunka. Det finns flera sannolika orsaker – cigaretten slog igenom som den moderna stadsmänniskans bruk, snuset förknippades med fattigdom och blev därmed ”ute”.
Först i slutet av 1960-talet vände trenden igen. Allt fler rapporter som varnade för rökningens hälsorisker kom i mitten av 1960-talet. Snuset blev ett alternativ, inte minst sedan debatten om passiv rökning tagit fart. Trenden har hållit i sig och det har aldrig sålts så många snusdosor som nu. Snuset är åter accepterat - i alla samhällsskikt.